tuggaochbita.blogg.se

Vi stod omgivna av våra fantastiska vänner, raketer och fyrverkerierna smällde runt om oss och vi skålade, det här ska bli vårt år. Hösten hade innehållit lite för mycket jobb och det kändes som att vi inte hade haft någon ledig tid. Nu hade vi roligheter att se fram emot, vi ska gifta oss, kanske en weekendresa och fortsätta husletandet, 2016 det skulle bli vårt år. 

Jag har alltid varit en person som tyckt om att skriva för att få ur mig tankar och känslor, för att nå ut till folk, för att få på print vad som händer där inne i min lilla skalle. Dock har jag aldrig tyckt om att skriva när jag inte mår helt bra vilket kanske är konstigt för det är kanske då det behövs som mest. Men jag har länge tänk att jag ska skriva. Borde. Måste. Kanske kunde det vara bra. Jag behöver nog nå ut till er. Att hitta ett bra ställe att få ner all min text var inte så lätt så jag använde denna gamla blogg...

 

Här kommer då ett inlägg om ett år som inte blev som det var tänkt. Som varit alldeles underbart, fruktansvärt, det värsta och det bästa. Detta året känns verkligen som en hel livstid. 

Den 31 mars gick jag hem från jobbet. Vad varken jag eller vad jag tror min omgivning förstod då var att jag hade träffat den berömda ”väggen”. Numera säger jag inte väggen utan ”utmattningssyndrom” detta tillstånd jag hade så otroligt mycket fördomar om och som jag hade svårt att tro skulle drabba mig.

 

Vad jag inte heller visste då var att mina symtom i den stunden också täcktes över av en kris reaktion. Kroppen är allt bra fantastisk. Just där och då fanns det inte utrymme för mig att känna mina symtom så kroppen liksom förklädde dem. Jag har fått förklarat för mig att en av de värsta krisreaktionerna är personer på flykt. Kroppen klarar sig liksom på ”existensminimum", behöver inte direkt äta eller sova och det finns inte heller utrymme för så mycket annat än att överleva. Denna krisen varade i ca 6 veckor och jag längtade tillbaka till jobbet, min trygghet och en arbetsplats som jag älskat. Klart var jag rejält bitter på att ”värdens bästa jobb” hade fått mig att inte orka gå dit mer. För vad folk än säger så är det arbetet som fått mig att hamna i mitt utmattningssyndrom. Den där berömda bägaren hade runnit över flertalet gånger under hösten och vintern och jag hade sån ångest över att gå till jobbet och grät nästan varje dag både hemma och på mints arbete. Jag hade tagit på mig för mycket och tillät mig att var den som fixade allt i kombination med att jag hade svårt att komma ur mitt stress-hjul i de perioder som faktiskt var lugnade på jobbet. 
 
Men när jag väl gick hem hade inte bägaren bara runnit över en himla massa gånger utan den hade snarare vält och att den välte hade att göra med plötslig sjukdom i familjen. Jag tänker ibland på om den inte vält där och då, undra hur det hade blivit. Hade jag kört på lite till då och idag kanske suttit här ännu värre än vad det blev. Jag önskar såklart inte att den hade vält, kanske vippat lite och att jag då på riktigt hade lyssnat på alla signaler. För det som kom att drabba dem jag älskar är så otänkbart orättvist och jag kommer inte att kommentera det så mycket mer här.
 
Men trotts läkarens rekommendation om fortast sjukskrivning gick jag efter de där sex veckornas sjukskrivning tillbaka till jobbet. Det var nu det blev illa… Jag har otroligt mycket minnesluckor över året och jag minns hur jag en gång i panik irrade runt på korsvägen och inte kunde ta mig hem. Mia Skäringer beskrev i tv-programmet Helenius hörna hur hon körde bil och det började regna. Hon blev då tvungen att sätta igång vindrutetorkarna och det blev ett moment för mycket. Jag vågade inte ens köra bil, lyckades dessutom ”kvadda” den då jag körde och x antal tusenlappar fattigare. Alla ljud gjorde fruktansvärt ont och alla dessa tårar. Det spelade ingen roll hur mycket jag sov för jag var fortfarande lika trött och värden pågick liksom vid sidan om mig men jag var inte där. 
 
Jag började arbeta 25% och gjorde så i en vecka och gick snabbt upp till 50%. Jag var dessa dagar hemma vid lunchtid och somnade omedelbart i soffan, sov tills A kom hem, åt och somnade sedan om i soffan. Vi kanske kollade på något tv-program ihop och ibland fick A ut mig på promenad men jag somnade för natten så fort jag kom hem. Här känns tillvaron rätt hopplös. Jag kunde inte åka och handla, det var för mycket folk. Kunde inte lyssna på musik då det helt förstörde min koncentration och ärligt talat hittade jag inget att lyssna på som jag tyckte om. Stresspåslagen blev lika starka om osten var slut i kylen som om det hade blivit ett tredje-värdskrig. Och att föra ett samtal var hela tiden en utmaning då det var hopplöst att försöka hålla någon slags tråd. Lättast blir då att isolera sig och bara försöka överleva. Men det fanns en ljusglimt, vårt bröllop. Hade vi inte haft bröllopet hade min grop blivit ännu djupare för detta projekt var det som gjorde att jag orkade kliva ur sängen på morgonen. Jag har fått kommentarer om att detta var en orsak till mitt tillstånd och detta gör mig bara arg, jag är inte dum utan förstår att detta självklart tog mycket tankekraft men denna dagen 9 juli var och kommer alltid förbli en av de bästa dagarna i mitt liv och jag saknar den projekt resan som var inför vår bröllopsdag och är så galet avis på er som har detta framför er.
 
Det blev en liten vändning när jag faktiskt förstod att jag var utmattad. Nu skrattar jag nästan åt det, att jag inte förstod tidigare. Ca 10 veckor efter min första sjukskrivningsdag var jag hos en ny läkare som skrev ett intyg på fortast sjukskrivning på 50% och jag läste min diagnos: ”UTMATTNINGSSYNDROM” och frågade läkaren, ”tycker du att jag verkligen har den här diagnosen eller skriver du det för att fläska på det lite för försäkringskassan? Jag minns hur hon la ner pennan och liksom vände sig mot mig: ” Nej Caroline, det är din diagnos” Då grät jag åter så tårarna sprutade men numera hade jag aldrig mascara på mig i alla fall och röda ögon var liksom helt normalt. Så konstigt att jag liksom inte fattat att jag var/är sjuk. Jag trodde nog bara att jag behöva lite tid hemma för att liksom landa och komma ikapp i denna något kaotiska vardag.
 
Det är tur att man glömmer för det har varit så många stunder det här året som varit det värsta i mitt liv. Jag har valt att inte ta några antidepressiva utan fått samtalsstöd och utan dessa hade jag inte kommit tillbaka till där jag är idag. Vill bara poängtera att jag verkligen är helt FÖR läkemedel då det behövs och kanske hade jag ”kommit upp till ytan” fortare med hjälp av det… 
 
Jag har en fantastisk make som även han behövt kämpa. Vi har sagt att som man och hustru ska man ju älska varandra i nöd och lust. Det senaste året har varit en hel del nöd men vad som är bra är att då har vi bara lust kvar. Jag och min make har varit tillsammans i 10 år och jag trodde jag visste allt om honom och att vi inte kunde komma varandra närmare. Men tydligen gick det. Det finns också familjemedlemmar, nära och kära som stöttat något otroligt och vänner, som trotts att deras egen vardag inte varit självklar, har vänt ut och in på sig själv för stöttning och support. Jag har också förstått att det inte är en självklarhet för alla att ha en arbetsgivare som kämpar på detta viset för att få mig tillbaka till en sund arbetssituation och jag är evigt tacksam till de kollegor som på riktigt sett och fångat mig när jag inte har kunna hålla ihop mig själv. 
 
För det är ingen självklarhet att folk förstår och det är många som verkligen inte fattar trotts att jag tycker att jag varit väldigt öppen med hur jag mår och mina symtom. Lagom till semestrarna i somras fick jag en kommentar om att det ju var skönt för mig att inte arbeta heltid under dessa kritiska veckor på sjukhusen. Jag hade gjort allt för att kunna jobba och vara mig själv som vanligt…
 
Många tänker nog, precis som jag, att det är en viss typ av människor som drabbas av utmattningssyndrom och det kan jag säga att det är nog också. Men helt fel målgrupp än dem man tror. Men det är kanske som man säger "det är de starkaste soldaterna som blir tillfelad de tuffaste utmaningarna ty det är dem som kommer att klara av dem. Jag tränar nu järnet på att uppdatera mig själv, att komma tillbaka till att vara jag och lära känna mitt nya jag. Ett jag som jag inte är helt bekväm med, som jag inte känner igen och som jag inte vet om jag vill vara. 
Jag har fått kämpa med att själv förstå att en sjukskrivning eller kanske egentligen återhämtningen inte är ett rakt spår och inte heller innebär att jag måste ligga knall fall i soffan varje dag bara för att det var så i början. Denna resan har verkligen varit en berg-och-dal bana men mina dalar är inte längre lika djupa och jag blir inte heller livrädd när de kommer.

Något jag kommit på mig själv med är att jag hela tiden försvarar det jag gör och har förklaringar för allt som exemplet när vi häromsistens köpte hus. Mina tankar gick då direkt till vad ska folk tänka ”hon är sjukskriven, kan inte arbeta heltid eller umgås som hon brukar men det går bra att köpa hus”. Så jag körde på med mina förklaringar om att det var nu läget dök upp, att vi väljer att skjuta på flyttlasset till våren för att jag ska orka, att min man fått ta det mesta av detta ansvaret och att vi har köpt ett inflyttningsklart hus för att inte behöva göra så mycket i dagsläget. Det är i och för sig så det är, vi har planerat för att få livet att funka men jag tänker från och med nu inte försvara det jag gör. För jag har strategier för att klara av tillvaron som att gå med på en middag, att åka på weekend till Köpenhamn, att planera en flytt och detta är en del i min rehabilitering. Att berätta hur jag mår efter vissa aktiviteter kan nog ibland var sunt för att få folk att förstå. Att jag faktiskt lade mig ledig två dagar efter köpenhamnsresan eftersom jag visste att det skulle innebära mycket intryck och att jag därför skulle vara extra trött. 

Men jag är också i ett nytt skede nu. Ett skede där jag faktiskt känner en otrolig glädje över att jag och min man har köpt hus. Att vi trotts allt vågade hoppa på det där tåget och allt det roliga vi har att se fram mot med det. Att vi faktiskt sköt på vår bröllopsresa och sparade det till en tid då vi faktisk skulle orka med den och att denna dagen nu börjar närma sig. Dock är jag inte lika påläst på var vi ska som sist, vad man kan göra eller kollat upp vad vi bör göra om något går fel. Och jag är helt nöjd med det. Jag behöver inte längre ha 100% koll. Varken på resan eller mycket annat i livet. Jag har blivit tydligare i min kommunikation och väljer vart jag lägger energin både på jobbet och privat. Jag lyssnar allt mer på mig själv och känner igen mina signaler. Många pratar om att man blir mer stresskänslig efter en utmattningssyndrom, jag skulle nog istället säga att man blir mer lyhörd för sina känslor och signaler och kanske är det något som alla borde träna på. 

Det där klyschan ”nytt åt nya tag” kanske är aningen förlegad men jag är väldigt glad över att det är ett nytt åt. Att jag har gått ut 2016 något starkare, kanske lite klokare och med nya erfarenheter. Som sagt går mycket att stryka från det här året och vad som är tur är väl att vi på något vis är konstruerade att komma ihåg de bra sakerna och låta de värsta minerna liksom suddas ut något. För jag kommer aldrig att sätta mig i den här fruktansvärda situationen igen! Visst kommer livet att komma med nya utmaningars och prövningar men jag tror att jag nu har med mig erfarenheter att kunna tackla de på ett annat sätt. För jag är rätt säker på att fler än jag just detta åter kan skriva under på att LIVET ÄR HÅRT OCH ORÄTTVIST och jag är väl medveten om att de är fler än jag som har det tufft. 

För att komma till någon slags slutkläm på vad jag visste skulle bli ett långt, kanske lite flummigt, inlägg så lägger jag upp det med det positiva som jag tar med mig från detta året…

-Jag har värdens bästa man och att vi fick säga ”ja” till varandra på värdens bästa bröllopsdag (stort tack vare fantastiska nära och kära) är nästan overkligt. Men vilken fantastisk dag!
-Ensam är inte stark och jag nämner inga namn men sicket gäng jag har runt mig med oroliga människor. Jag är så lyckligt lottad över min fantastiska skara med otroliga människor. TACK!
-Jag klarade det och övervann livets prövningar! Klapp på axeln på det!
-Ser fram emot vad livet har att ge, det kommer bli grymt! 

Tack för att du tog dig tid och god fortsättning, kram från mig!